Hermann von Helmholtz

Wikipedia

Hermann Ludwig Ferdinand von Helmholtz, född 31 augusti 1821 i Potsdam, död 8 september 1894 i Charlottenburg, tysk fysiolog och fysiker.

Han studerade medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin samt blev 1842 assistent vid Charitén där, 1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiska museum i Berlin, 1849 e. o. och 1852 ord. professor i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. 1888 blev han president vid den fysikalisktekniska riksanstalten i Charlottenburg. Få naturforskare har ägt en så omfattande kunskap och en så djupt trängande blick som H. Redan i hans tidigaste skrifter röjdes hans förmåga att genomskåda tingen och att ur nya synpunkter belysa naturföreteelserna. Knappt 27 år gammal, utgav han sin banbrytande avhandling Ueber die erhaltung der kraft (1847; ny uppl. 1907 i Wilhelm Ostwalds "Klassiker der exakten wissenschaften"), i vilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgivits av Julius Robert Mayer och James Joule, fullständigt originellt på analytisk väg utvecklar och framlägger läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde H. ungefär samtidigt inom fysiologien. Han var den förste, som genom fullt exakta försök visade, att muskeln, vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt uppvisade, att den hastighet, varmed en retning färdas längs nerverna, kan noggrant bestämmas och att den för grodnerverna inte utgör mera än 26-30 m. i sekunden (1850).

Knappast någon enda fråga har H. behandlat utan att rörande densamma göra upptäckter av stor betydelse. En ovanlig tankeskärpa, en omfattande matematisk och fysikalisk bildning och en stor förmåga att övervinna alla experimentella svårigheter kännetecknar hans vetenskapliga forskningar. Sedan han slutfört sina arbeten inom nerv- och muskelfysiologien, vände sig H. till ögats fysiologi och nedlade frukterna av sina forskningar i Handbuch der physiologischen optik (1859-66). Bland den mängd upptäckter H. gjorde inom detta område är följande de viktigaste: en metod för direkt undersökning av ögonbottnen (ögon spegeln, 1851), varigenom ett dittills ej anat fält öppnades såväl för fysiologien som särskildt för läran om ögats sjukdomar; de första noggranna mätningarna över radierna för ögats brytande medier, genom den av honom konstruerade oftalmometern; ett exakt uppvisande av, hur det tillgår vid ögats ackommodation. I teorin för färgförnimmelserna bragte han klarhet genom utbildningen av Thomas Youngs redan nästan glömda hypotes över orsakerna till färgförnimmelserna (se Young-Helmholtzska teorin). Slutligen gjorde H. åt psykologien ytterst värdefulla tjänster genom undersökningar över synförnimmelsernas förläggande i rummet. Lika viktiga äro H:s undersökningar om hörselförnimmelserna (Die lehre von den tonempfindungen, 1862), genom vilka han utredde den viktiga frågan om orsaken till olika klangfärg, i det han tydligare än andra uppvisade, att varje ton, som vi förnimmer, egentligen utgör en av flera övertoner sammansatt klang. Utgående från detta grund väsentliga sakförhållande, uppbyggde H. vidare en fysikalisk teori för den musikaliska harmonin, vilken teoris grundprincip är, att två toner är harmoniska, om svängningar inte förekommer mellan deras övertoner; i motsatt fall är tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om övertonerna använde H. vidare för en teori för vokalljuden (Die klangfarbe der vokale, 1859), enligt vilken varje vokal är kännetecknad genom vissa bestämda, för densamma konstanta övertoner. Genom analys av vokalljud bestämde H. dessa övertoner och sökte samtidigt att genom syntes bekräfta denna åsikt.

På fysikens område har H. högst väsentligt bidragit till utredningen av den av Wilhelm Eduard Weber uppställda grundlagen om elektriska delars växelverkan, enligt vilken denna beror icke blott på deras avstånd, utan också av deras ömsesidiga hastighet och acceleration. Även som populär skriftställare vann H. lagrar genom sina i ordets bästa mening allmänfattliga avhandlingar över särskilda naturvetenskapliga ämnen (Populäre vorträge 1865-76; väsentligt utvidgad upplaga, "Vorträge und reden" i 2 bd 1903). Dessutom behandlade han i offentliga föredrag på ett överlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål, som till exempel i .Die thatsachen in der icahrnehmung (1878). H:s smärre Wissenscliaftliche abhandlungen utgavs 1881 - 90 i 3 bd.

Av hans efterlämnade föreläsningar i teoretisk fysik (Vorlesungen über theoretische physik) har 1897 - 1907 6 bd utkommit. H. blev 1866 ledarmot av Vetenskapsakademien och 1870 av Musikaliska Akademien i Stockholm, 1868 av Fysiografiska Sällskapet i Lund och 1872 av Vetenskapliga societeten i Uppsala. 1891 blev han hedersborgare i Charlottenburg. En marmorstaty över honom restes 1899 framför Berlinuniversitetet; en annan minnesvård står på Potsdamerbrücke i Berlin.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)