Hávamál
Wikipedia
Hávamál, ’den höges (Odens) sång’, är en eddadikt, vari flera dikter och diktfragment, som innehållit tänkespråk, blivit sammanfattade; Müllenhoff (”Deutsche altertumskunde”, 5, s. 250 ff.) urskiljer sex delar.
Förra delen innehåller praktiskt kloka levnadsregler, i vilka mod, försiktighet och mannavett är de egenskaper, som i främsta rummet prisas och åtskilliga betraktelser om umgänget med främmande människor meddelas. Slutligen följer några strofer, som syftar på myten om bortrövandet av skaldemjödet. Den kanske mest kända strofen, nummer 77, lyder så här i svensk översättning:
- Fä dör;
- fränder dö;
- själv dör du även.
- Men ett vet jag
- som aldrig dör:
- domen över död man
I den senare delen av Hávamál (som man också har kallat Loddfafnes mål), vartill ansluter sig stycket om Odens runor, uppträder Oden visserligen också som en god rådgivare, men framför allt som den som med sin magiska runkunskap kan avvärja allehanda sorger och olyckor samt förvärva sig en varaktig sällhet i livet.
Hávamál är troligen diktad i Norge omkring 900. Det enda överlevande källmaterialet är Codex Regius från cirka 1270. Hávamál omnämns av Eyvindr skáldaspillr i Hákonarmál cirka 960.
[redigera] Externa länkar
Wikisource har originalverk relaterade till Hávamál
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
