Granatkastare
Wikipedia
Granatkastare är ett understödsvapen för markstridstrupper, först använt under första världskriget.
De första granatkastarna var överkalibrerade och bestod i princip bara av en bottenplatta försedd med en uppåtstående metallstav. Granaten hade ett ihåligt skaft vilket träddes över utskjutningsanordningen. I botten av skaftet fanns granatens drivladdning. Man kan säga att eldröret satt i granaten i stället för i vapnet.
Dagens granatkastare konstruerades 1915 av den engelske ingenjören Wilfred Stokes och förbättrades av Edgar Brandt som arbetade för Hotchkiss. Denna typ kallas allmänt för Stokes-Brandt. Det lätta, vanligen slätborrade eldröret stöder baktill mot en bottenplatta, som ligger direkt mot marken och tar upp rekylen. Framtill bärs eldröret upp av en lavett med riktinrättning. Granatkastare används för indirekt eld mot mål som oftast inte är synliga från pjäsplatsen. Man använder därför, likt artilleriet, eldledare som via radio eller fälttelefon lämnar besked om hur granaterna träffar i förhållande till målet.
Eftersom granatkastarens eldrör saknar räfflor är granaterna fenstabiliserade och kallas vinggranater. Fenorna sitter på ett skaft bakom granatkroppen och drivladdningen sitter i och runt skaftet. Granatkastaren laddas genom att granaten helt enkelt släpps ner genom mynningen. Lättare granatkastare har en fast tändspets som tänder drivladdningen så fort granaten når eldrörets botten. På tyngre granatkastare utlöses slagstiftet manuellt. Eftersom granaten måste kunna glida ner genom eldröret kan man med en vanlig granatkastare inte skjuta med elevation mindre än cirka 60°.
Vapnets kaliber är vanligen 8 eller 12 cm, med räckvidd upp till 8 km. Granatkastare på 8 cm är bärbara om de delas upp så att en man bär markplattan, en eldröret och en lavetten. Större granatkastare är oftast fordonsmonterade eller transporteras på en kärra av något slag.
Det finns även mindre granatkastare, med kaliber från c:a 4 till 6 cm. De bärs och betjänas i regel av en man. Granatkastare med kaliber upp till 24 cm förekommer. Dessa är dock bakladdade.
I de flesta arméer (till exempel i den svenska armén) har man vanligtvis två typer av granatkastare, 81mm cm och 120mm. Östblocket använder oftast en 82mm granatkastare.
Svenska armén har som nämnt ovan två typer av granatkastare, 120mm m/41 och 81mm m/86. 120 mm-varianten är vanligast, och kan skjuta en mängd olika granattyper, spränggranat, rökgranat, lysgranat och även STRIX, en typ av hårdmålsammunition som aktivt söker mål och styr sig själv med banmotor. 81mm-varianten är mera ovanlig, och används idag i princip bara av K3:s jägarförband. Tidigare hade även amfibiebataljonen 81 mm GRK, men detta är planerat att inom en snar framtid ersättas av systemet SSG 120 (splitterskyddad granatkastare, dubbla 120 mm granatkastare i splitterskyddat torn) monterat på stridsbåt 90.
Granatkastarförband är oftast av plutons storlek och består i Sverige nästan uteslutande av tre pjäser (amfbat fyra), och någon form av batteriplats/rekfunktion vars uppgift det är att mäta in pjäserna, bibehålla samband samt räkna ut skjutelement (angivning i bäring och elevation av hur granatkastaren skall ställas in, kan räknas ut m.h.a skjutbord eller s.k SKER, skjutelementräknare). Två granatkastarplutoner ingår ofta i ett stabs/grk-kompani, som en del av en manöverenhet (oftast av bataljons storlek) och är enhetens egna indirekta eld (till skillnad mot haubits, eller fristående granatkastarkompanier, eller flygunderstöd som alla oftast tilldelas behovsvis).
Att kunna utnyttja den indirekta elden för verkan, nedhållande, belysning och avskärmning är något av en konstart och något som gör stor skillnad i ett förbands stridsförmåga. Därför kan egna granatkastarförband betraktas som en mycket viktig stridsresurs.
[redigera] Se även
