Geoffrey Chaucer
Wikipedia
Geoffrey Chaucer, född c:a 1343, död 25 oktober 1400, engelsk författare, filosof, diplomat och poet, mest ihågkommen för Canterbury Tales. Chaucer var en av de mest inflytelserika engelska poeterna under medeltiden och anses vara den som först visade att engelska var ett språk som kunde göra poesi rättvisa.
Chaucer var samtida med Giovanni Boccaccio och Christine de Pisan. Trots enkla hemförhållanden kom han till Edvard III:s hov och reste till Frankrike, Flandern, Spanien, Genua och Pisa, och kom på så sätt i kontakt med kontinentens poesi.
Omkring 1366 gifte sig Chaucer med en hovdam, Philippa de Roet och blev på så sätt sedermera svåger till Johan av Gaunt.
Vid sidan av sitt arbete som tullmästare översatte Chaucer flera viktiga samtida verk, som till exempel Romanen om rosen och Boëthius De consolatione philosophiae. Bland hans egna verk finns Parlement of Foules och House of Fame, men framförallt Troilus och Cressida (Troilus and Cresside) och Canterbury Tales. Framförallt den senare, en ramhistoria om pilgrimer på väg till Thomas Beckets helgongrav i katedralen i Canterbury, liknande Decamerones ramhistoria, fick bestående betydelse för engelskspråkig litteratur. Chanticleer and the Fox baserades på en historia av Marie de France.
Chaucer anses ha infört i engelsk diktning den kontinentala versformen; i engelsk diktning hade tidigare den allittererade versen varit norm.
Efter Rikard II:s död verkar Chaucer ha försvunnit, och det är möjligt att han mördades i efterdyningarna av Rikards fall. Han ligger begravd i Westminster Abbey, där han blev den förste att begravas i vad som skulle komma att kallas Poets' Corner.
