Erik Buhr

Wikipedia

Erik Buhr avrättades den 10 november 1855 vid Stigeln, på gränsen mellan Våla och Bälinge härader av skarprättaren C L Nafström. Bakgrunden till denna historia är salpetersjudaren Nils Nilsson Buhr, född 1795 i Skuttunge, son till soldat nr 53 Nils Persson Buhr och hans hustru Margta Mattsdotter. Han antogs som sjudare i Skuttunge omkring 1819 och bodde i ett torp kallat Norrhagen. Han gifte sig 1817 med Stina Andersdotter Ask. De fick 8 barn, varav 4 dog tidigt.

23 april 1850 var Erik är hos far och hjälpte honom i hans arbete. Vid kvällningen bjöd Erik hem sin far på en sup brännvin som han var mycket glad i, enligt vittnesmål. På vägen dit stannande de till vid torpet Västerlunda för att fadern skulle lämna ett par kängor som han hade lagat. Torparen var inte hemma,men skorna lämnas ändå.

De stannade hos Erik i ungefär 1 timme och han bjöd sin far på sprit, själv drack han inte mycket. Därefter sa han till sin hustru och till Forsslund att han skulle följa sin far en bit på vägen. Han kom tillbaka efter en halv timme och berättade att han följt far till Vilsåkers badstuga.

Dagen därpå gick Erik till Västerlunda och hämtade betalning för skolagningen. På torsdagen besökte Erik och hans hustru Norrhagen och när de på hemvägen passerade bron vid Vilsåkersdammen, gick Erik ner till vattnet och tittade under bron. Hustrun frågade vad han tittade efter, men han säger: "Jag bara tittar ändå”.

Senare samma dag finner man Nils drunknad i ån. Kronobefallningsman Agrell gjorde en undersökning på platsen, finner att vattendjupet är 2,5 alnar samt håller förhör med flera personer. Änkan Stina Andersdotter Ask säger bland annat att hon inte varit orolig när mannen inte kom hem på kvällen eftersom han kunde ströva omkring i bygden flera dagar i sträck när han var ”överlastad” men att hon, när liket hade hittats, hade sagt till Erik: ”Gud nåde Dig om Du varit orsak härtill” han hade då svarat: ”Så tokigt Ni talar, skulle jag gjort det, skulle jag väl hoppat i sjelf med detsamma." En granne, nämndemannen Per Ersson i Vilsåker säger: ”Jag tror för visst att Buhr vådeligen omkommit, enär han i lifstiden burit afsky eller fruktan för vatten”.

Man hittade inga märken efter våld på kroppen och Agrell skrev i sitt protokoll: ”Af hvad sålunda förekommit, kan icke förmärkas det Buhr genom egen eller andras handaverkan ljutit döden, utan troligen nedfallit från nyss nämnda bro och vådeligen omkommit.”

Erik fick överta sin fars arbete som sjudare och flyttar till Kättgrind i Skuttungeby. Modern och en yngre bror fick bo en kortare tid hos Erik, men flyttade sedan till Fattigstugan. Han arbetade som sjudare i 3 år, till den 14 april 1853 då han blev avskedad för stöld. Han hade begått ett inbrott i en bod som tillhöde Salpetersjuderibolaget och där stulit 2 st järnband vilka vägde drygt 16 kilo och de var värda 1 Riksdaler 16 Skilling Banko. Stöldgodset hade Erik burit till fattigstugan för att där gömma det hos sin mor. Det hela avslöjas och han blev nu arbetslös och hade svårt att försörja sin familj.

Den 17 juni stal han en häst på natten i Norrkrycklinge. Men både Buhr och hästen påträffas vid Vendels kyrka. Han dömdes av Bälinge Häradsrätt den 13 juli 1853 för de båda stölderna till: ”Att stå 2 timmar i halsjern vid en påle att skämmas, afstraffas med 40 par spö, tre slag af paret, och undergå uppenbar kyrkoplikt.” Kyrkoherde Rydell skriver bl.a. i prästbeviset om Erik: ”... men han är mycket begifven på brännvins supande och under sitt rusiga tillstånd våldsam och svår att bringa till besinning, äfvensom han här inom församlingen är ansedd, såsom en för allmänna säkerheten vådlig person.”

Den 22 oktober stal han kläder från sin bror, sjudaren Per Buhr i Långåker. Han dömdes för detta: ”Att böta tjufnadens fyradubbla belopp med 47 Rd 16 sk eller, i brist af tillgång till desse böter, afstraffas med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd samt därefter en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt i Björklinge kyrka.” Straffet fick han avtjäna på Uppsala slott.

Den 29 september 1854 stal han ett lamm från ett olåst fähus i Skuttungeby och slaktade det. Den 9 november samma år stal han ytterligare ett får från en annan bonde i samma by, men fåret återfinner man och det återlämnas till ägaren. Vid förhören angående dessa stölder erkände han att han knuffat ner sin far i ån. Orsaken var om hans far var ur världen, så räknade Erik med att han kunde övertaga tjänsten som sjudare och på så sätt kunna förbättra familjens ekonomi.

Bälinge Häradsrätt höll sina förhandlingar i Tingssalen vid Högsta Gästgivaregård. Rättegången började den 6 december 1854. 20 vttnen skulle höras, tnen, men ingen kunde säga något konkret om händelsen.

Kyrkoherde Rydell skrev i prästbeviset: ”Den twänne gånger för stöld straffade Saltbittersjudaren Erik Buhr, är född i nedanstående församling 1825, äger någorlunda hjelplig Christendoms Kunskap, har på flera år icke bevistat något förhör, men begick H.H. Nattvard sednast den 15/10 detta år. Han är mycket begifven på starka drycker och under berusningen häraf ytterst wåldsam och farlig för en hvar, ty det finnes knappast något brott, som han i denna belägenhet icke synes kunna begå. Upplysningsvis får jag äfven nämna, att då han i April månad 1850 infann sig hos mig, för att tillkännagifva det hans fader Nils Buhr var påträffad död i Wilsåkersån, erkände han på mina frågor, det han och fadren hade gått tillsammans till bron, men då skiljts åt; härvid gjorde jag honom slutligen uppmärksam derpå, att af allt hvad man kunde sluta af berättelsen, vore han fadrens baneman. Detta förnekade han då, men nu vid hans senaste häktning erkände han för mig detta brott i flera personers närvaro.”

Rättegången fortsatte den 27 december med förhör med bl a Eriks hustru och mor. Hustrun Kajsa Stina berättade att Erik aldrig talade om för henne att han inte hade dödat sin far, men att han efter sin fars död hade varit orolig och besynnerlig till sinnet, både när han varit nykter och full. Hon hade misstänkt honom och även frågat honom, men han har hela tiden förnekat.

Häradsrätten dömde Buhr till döden och sänder domen till Svea Hovrätt för prövning. Målet återsänds för kompletterande förhör med dem som funnit liket och gjort det i ordning inför begravningen.

Dessa förhandlingar hölls den 5 och 31 mars. Inga skador hade upptäckts på kroppen, förutom ett mindre skrubbsår i pannan. Men en granne, torparen Mathias Björkström i Brunnby, berättade att Erik en dag i slutet av oktober månad 1853 kommit in till honom och sett mycket rådlös ut. Efter att ha suttit tyst en stund sa han: "Jag har gjort mycket illa burit mig illa åt mot min hustru och mina barn. Hustru min kan nog bli salig men ej jag."

Domen återremitterades till Svea Hovrätt för en ny prövning, vilket skedde den 23 september 1855. Häradsrättens dom fastställdes så att Erik Buhr döms för bl a ”För stölden av lammet till att böta fyrdubbla värdet med 8 Riksdaler, för stölden av fåret straffas med sex par spö uppenbar kyrkoplikt och tre års arbete å fästning, men för dråp å sin fader vore till dödsstraff förfallen, att för dessa brott i ena bot mista lifvet genom halshuggning; hvar jemte Hof Rätten föreskrifvit att af Erik Buhrs tillgångar skulle utbetalas ersättning till Lars Jansson för det från honom stulna lammet med Två Riksdaler Banko. Kongl. Majt har i Nåder låtit Sig föredragas de i detta mål inkomne handlingar; Och pröfvar Hof Rättens Utslag vara lagligen grundadt. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.”

Erik Bur ville inte begära någon nåd hos kungen. Efter denna nöjdförklaring står det: ”Att förre Saltpeter Sjudaren Eric Buhr, denna dag, å Bälinge Härads afrättsplats, undergått det honom ådömde dödsstraff, intygas härmedelst. Upsala af Fjerd Fögderiets Krono Fogde Contoir den l0de November 1855.” Johan Floderus

Kompletterande information: http://www.genealogi.se/avrattade/files/19/307.html