Carl Axel Wachtmeister

Wikipedia

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Carl Axel Wachtmeister för detaljer. Se även fler artiklar med brister

Carl Axel Wachtmeister, sedan 1808 Trolle-Wachtmeister, född 9 maj 1754, död 5 april 1810 på Trolle-Ljungby, sonson till amiralen Carl Hans Wachtmeister; greve, riksdrots och justitiekansler. Efternamnet uttalas "vácktmejster" (med samma betoning som "skolmäster").

Wachtmeister blev student i Lund 1768 och började, som e.o. kanslist, 1771 tjänstgöra i Justitierevisionen, där han 1777 utnämndes till revisionssekreterare. Han utnämndes 1779 till justitiekansler och blev, vid 28 års ålder, 1782 en av rikets herrar. 1787 kallades han till riksråd och innehavare av riksdrotsämbetet, som återupprättats av Gustaf III. Med detta följde högsta uppsikten över rättsskipningen i hela riket och presidentskap i Svea hovrätt "samt jämväl uti de öfriga hofrätterna, när omständigheterna sådant medgåfve".

Som riksdrots skulle Wachtmeister tills vidare förvalta även justitiekanslersämbetet. Kungen hade "velat återuppliva" det gamla riksdrotsämbetet i Wachtmeisters person. Av den tidens svenskar ansågs ingen ha så många förutsättningar att väl fylla detta ämbete, det högsta i riket.

Då kungen 1789 upplöste riksrådet och uppdrog dess dömande myndighet åt en Högsta domstol, förordnades Wachtmeister till medlem av denna domstol. Dessutom var han en av de tre som fick behålla titeln riksråd, tills denna titel upphörde även för dem 1791. Bland andra bevis på Gustaf III:s förtroende till Wachtmeister må nämnas, att han 1788 insatte honom i utredningskommissionen och 1789-1791 till ordförande i den tillförordnade regeringen under de tider kungen var i fält eller vistades utrikes och 1791 utnämnde honom till en av kommissarierna vid avslutandet av förbundstraktaten med Ryssland.

1789 blev Wachtmeister kansler för Lunds universitet. Fastän han alltså i hög grad åtnjöt Gustaf III:s förtroende, hörde han inte till dennes närmare vänner. Till detta bidrog både att Wachtmeisters yttre var mindre behagligt och att hans begåvning var mera av solid och nyttig än av spirituell och underhållande art. Wachtmeister fick mycket kritik från oppositionen för att han under 1789 års riksdag inte nedlade sitt ämbete. Wachtmeister var dock ingen vän och ännu mindre en beundrare av Förenings- och säkerhetsakten, som hade antagits av denna riksdag. Vid 1792 års riksdag vägrade han att verka för denna akts erkännande bland sitt stånd.

Gustaf IV Adolfs förmyndarregering utnämnde Wachtmeister 1792 till president i Lagkommissionen samt till kunglig fullmäktig vid jubelfesten i Uppsala 1793. Samma år nedlade han justitiekanslersämbetet, men återtog detsamma 1796, några dagar innan kungen blev myndig. Under förmyndarregeringen uppträdde han självständigt genom att motsätta sig dess handlingar vad gällde personer och iakttagande av lagarna. Under Gustaf IV Adolfs egen regering spelade riksdrotsen en ännu mer betydande roll än under de båda föregående regeringarna på grund av den aktning, som den unge kungen från början orubbat hyste för honom, utan att Wachtmeister dock -- lika litet som någon annan -- kunde förvärva något egentligt inflytande på kungens politik.

Som en självständig och orädd förfäktare av lagen, och en på samma gång lojal och frimodig målsman för ständernas fri- och rättigheter hade Wachtmeister en stor uppgift, som under fortgången av Gustaf IV Adolfs despotiska regemente endast växte i betydelse. Särskilt under de sista åren, då följderna av kungens olyckliga utrikespolitik allt mer hotade riket med en katastrof, var Wachtmeister nästan den ende, som vågade säga honom sanningen och vars allvar, lugn och värdighet imponerade på den olycklige monarken så, att denne behandlade honom hövligt, trots att föreställningarna väckte hans missnöje. Förgäves sökte Wachtmeister förmå kungen att sammankalla riksdagen för att få dess hjälp till rikets räddning. Som ordförande i finanskommittén och sedan i beredningen sökte Wachtmeister övertyga kungen, att en effektiv krigsgärd endast genom ständernas medverkan var möjlig, liksom att lån utan ständernas garanti var omöjligt att erhålla.

När i januari 1809 frågan om en förmögenhetsgärd på 5 miljoner riksdaler banko var aktuell och trots avstyrkande yttranden och hänvisningar till riksdagen fasthölls av kungen, fattade Wachtmeister planen att framtvinga riksdag genom att förmå de övriga höge ämbetsmännen att samfällt tillika med honom nedlägga sina ämbeten, om inte kungen gick med på ständernas sammankallande. Denna plan gick om intet därigenom, att Rosenblad kontrasignerade gärdsförordningen, och därigenom, att endast några få, men inte alla, ville nedlägga sina ämbeten. Ehuru Wachtmeister misslyckats att på laglig väg eller genom ständernas sammankallande åstadkomma en förändring av regeringssystemet, avstyrkte han likväl de planer till revolution, som Adlercreutz, Skjöldebrand m.fl. militärer ville sätta i verket i början av 1809.

I februari s.å. insjuknade riksdrotsen allvarligt. I början av mars tänkte han dock begagna sig av första friska dag för att av kungen begära sitt entledigande, om denne inte ville sammankalla riksdag. Men innan Wachtmeister hann göra detta, inträffade statsvälvningen 13 mars. Hertig Karl, som samma dag mottog styrelsen, bad riksdrotsen komma upp till slottet. Ehuru ännu sjuk, lät Wachtmeister bära sig dit upp och förklarade där för hertigen, att han inte kunde inlåta sig på allmänna ärenden, förrän han bestämt fått veta, om hertigen skulle sammankalla ständerna. Sedan hertigen sagt, att detta skulle ske, ställde Wachtmeister sin person till hertigens förfogande. Wachtmeister inträdde också i den nya regeringskonselj, som hertigen bildade, sedan han upphävt den kungliga beredningen. Efter riksdagens sammankallande överlade konstitutionskommittén flera gånger hos riksdrotsen.

Angående sättet för regeringsformens antagande av ständerna yrkade riksdrotsen och Adlersparre, att hertigen, sedan ständerna förklarat Gustaf IV Adolf och hans ätt förlustiga kronan, skulle på grund av arvsrätt utropas till kung samt, till avhjälpande av bristerna i 1772 års regeringsform och i Förenings- och säkerhetsakten, för ständerna föreslå -- till ett enkelt antagande eller avslag -- den regeringsform, som han ansåg lämpligast. Denna regeringsform, utarbetad av A. af Håkansson, var godkänd af konstitutionskommittén. Ehuru denna riksdrotsens plan gillades av hertigen, kom den dock inte att utföras, ty "Riddarhusets majoritet ville ha konstitution först och kung sedan".

Då statsrådet bildades 1809, utnämndes Wachtmeister, den siste "Svea rikets drots", 9 juni till dess förste justitiestatsminister. Hans sjuklighet nödgade honom likväl snart att begära avsked, men detta vägrades honom, trots att han inte kunde sköta sitt ämbete. Wachtmeister var inte i egentlig mening en initiativets och reformernas man. Hans styrka och förtjänster låg däri, att han vakade över och ivrade för, att lag och rätt samt hushållning med statens medel skulle iakttas. Hans rättskänsla var stark, så också hans självständighet, vilken i inte ringa grad hade sitt stöd i en stor förmögenhet. Det är under sådana förhållanden naturligt, att han hos sina samtida åtnjöt allmän aktning.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)