Brunkol
Wikipedia
Brunkol, även känd som lignit, är en sedimentär bergart bestående av kol, väte, syre och kväve. Den har en hög vattenhalt, upp till 50 %. Tar man bort vattnet är kolhalten mellan 65 och 84 %. Svavelhalten ligger kring 3 %. Den används huvudsakligen som bränsle för produktion av elektricitet, men även för framställning av paraffin; de jordformiga brunkolen till brun färg (kölnisk umbra); de fasta kompakta (beckkol) till prydnader och smycken. Man skiljer på mussliga, svarta (beckkol), trädartade (bastkol) och tunnskiffriga brunkol. Torv räknades tidigare som ett slags brunkol.
Jämfört med stenkolen antänds den lättare, då syre- och vätehalterna är högre, på bekostnad av kolhalten. Brinner med rykande låga och oangenäm lukt. Färgen är brun till becksvart (svart brunkol) och matt till fett- eller vaxglansig. Konsistensen är mjuk, ofta skör, med träd- och jordartad textur.
Brunkol uppstår genom fossilisering av organiskt material, främst växtdelar. En del av den brunkol som finns idag bildades under tertiär. Material för brunkolsbildning avsattes i forna dagars insjöar och djupa havsbukter av strömmar och vattendrag.
Tyskland står för en stor del av världens brunkol. Till andra länder med stora tillgångar hör USA, Ryssland och Australien. I Sverige har brunkol hittats i södra Skåne. På grund av sitt relativt låga energiinnehåll eldas brunkolet vanligtvis i anslutning till brytningsplatsen.
