Ariel Sharon

Wikipedia

Ariel Sharon

Ariel Sharon (hebreiska: אריאל שרון), eg. Ariel Scheinermann, även kallad Arik, född 27 februari 1928 i Kfar Malal i NF-mandatet Palestina (nuvarande Israel), är en israelisk politiker, landets premiärminister 2001-2006. En stroke som han drabbades av den 4 januari 2006 gjorde honom oförmögen att utöva ämbetet och Ehud Olmert tog då över som israelisk premiärminister.

Sharon är och har varit en i hög grad kontroversiell militär och politiker, i Israel såväl som i omvärlden. Han har varit mycket konservativ och haft starkt stöd av bosättarrörelsen i Israel. Under senare år har Sharon dock strävat efter - under stort internt motstånd - att nå en fredsuppgörelse med PLO, framför allt genom att lämna tillbaka bosättningar till palestinierna.

Far till Omri Sharon.

[redigera] Tidigt liv

Sharon föddes i jordbrukarsamhället Kfar Malal i NF-mandatet Palestina (det blivande Israel). Fadern var tysk-polsk och modern ryska.

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Sharon i Haganah

Som ung gick Sharon med i den judiska paramilitära organisationen Haganah som utförde attacker riktade mot det brittiska styret och som efter bildandet av staten Israel ombildades till en reguljär armé.^[1] 1953 blev han ledare för Enhet 101, vars uppdrag gick ut på att utföra vedergällningsaktioner mot palestinier och de arabiska grannländerna. Enhetens aktioner medverkade till att stärka Israels stridsmoral, men den blev också känd för att attackera civila såväl som arabiska militärer.^[2] Sharons första uppdrag av denna sort var attacken mot flyktinglägret El-Bureig, söder om Gaza, som ägde rum i augusti 1953.

14 oktober 1953 attackerade Enhet 101 byn Qibya i Jordanien. Attacken följde på många aktioner mot mål i Israel från palestinier som tog sig över gränsen från Jordanien.^[3] Sharons order var att ta sig in i byn, spränga husen och orsaka förluster bland de förmodade terroristerna. Morgonen efter hade flertalet hus sprängts sönder och över 60 civila dödats. De närliggande byarna Budrus och Shuqba attackerades med artilleri dagen efter.

[redigera] Militär ledare

Under sexdagarskriget var Sharon befälhavare för Israels pansarstyrkor i Sinaiöknen. Det var mycket tack vare honom som den på förhand överlägsna egyptiska armén slogs tillbaka i öknen och Egyptens försök att omintetgöra Israel västerifrån misslyckades. De israeliska styrkorna lyckades erövra ett flertal moderna egyptiska tanks för att sedan använda dem att slå tillbaka mot de egyptiska invasionsstyrkorna. Efter detta blev Sharon en nationalhjälte i Israel.

[redigera] Politiker

1970 arbetar han för att Israel ska starta bosättningar i Gaza som var ockuperat. 1973 var han med och bildade Likud, ett konservativt parti. Partiledare för detta parti september 1999 - november 2005.

Jordbruksminister 1977-1981 och försvarsminister 1981-1983.

Under Israels invasion av Libanon 1982 var han general och försvarsminister när massakrerna i flyktinglägren Sabra och Chatila i Beirut ägde rum. Det ansvar han som försvarsminister ansågs ha för dåden gjorde att han 14 februari 1983 blev tvungen att avgå, men han stannade kvar som minister utan portfölj. Sharon är känd för sin hårda linje mot det palestinska folket och sina tidigare yttranden om att "driva ut dem i öknen". Han har förkastat Osloavtalet mellan Israel och PLO, som 1993 undertecknades i Washington, D.C. i närvaro av Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ordförande Yassir Arafat.

Sharon var infrastrukturminister och senare utrikesminister i Benjamin Netanyahus regering.

2000 är han i opposition och besöker Tempelberget i Jerusalem vid en känslig tidpunkt, vilket är en av faktorerna bakom palestinernas andra intifada (uppror).

2001 segrade Ariel Sharon över Arbetarpartiets Ehud Barak och utsågs till premiärminister den 17 februari 2001. Åren som följde präglades av regeringens starka repression mot den palestinska myndigheten och Arafat personligen, som Sharon förklarade persona non grata; Arafat tillbringade de sista åren i något som liknade husarrest i Ramallah. 2004 förklarade Sharon oväntat att Israel skulle dra sig tillbaka från den ockuperade Gaza-remsan. Detta ledde emellertid till svåra inre motsättningar, såväl inom hans eget parti som inom regeringen. Motståndarna lämnade in och vid årsskiftet 2004-2005 såg sig Sharon tvingad att bilda regering med den tidigare oppositionen, Arbetarpartiet. Vid samma tidpunkt avled Yasir Arafat, och som dennes efterträdare valdes Mahmoud Abbas. Under början av 2005 inleddes förnyade fredssamtal, som bl.a. resulterade i israelernas överlämnande av staden Jeriko på Västbanken till palestinierna. Israel lämnade senare under hösten också för första gången över de tidigare judiska bosättningarna i Gaza-remsan, vilket orsakade en hel del missnöje i hans parti, Likud, som hotade med att ge honom sparken.

Den 21 november 2005, sedan Arbetarpartiet lämnat hans regering, orsakade Sharon ett mindre jordskred i israelisk inrikespolitik när han (som sin sista betydande politiska insats) meddelade att han lämnade Likud efter den interna kritiken mot hans samarbete med Arbetarpartiet och evakueringen av Gaza-remsan. Beslutet motiverade han bl.a. med att ett kvarstannande inom partiet inte skulle ha varit något annat än "slöseri med tid". Samtidigt tillkännagav han att han istället bildade ett nytt parti, Kadima ("framåt") - ett liberalt parti med främsta syftemål att uppnå ett slutligt fredsavtal med palestinierna.

Den 18 december 2005 fördes Ariel Sharon till sjukhus, då han drabbades av en mindre stroke (slaganfall) som han emellertid snabbt återhämtade sig ifrån. Två veckor senare, den 4 januari 2006, fördes han på nytt till Hadassah-sjukhuset efter att ha drabbats av ännu en, men betydligt allvarligare, stroke. Sharon är sedan dess inlagd på sjukhuset och ligger stadigvarande i koma. Hans befogenheter som regeringschef överfördes samtidigt till vice premiärminister Ehud Olmert. Den 16 januari 2006 valdes också Olmert att efterträda Sharon som partiordförande.