Ariel (måne)

Wikipedia

Ariel

Kretsar kring	Uranus
Upptäckare	William Lassell
Upptäcktsår	24 oktober 1851
Omloppsbanans egenskaper
Radie	191 020 km
Excentricitet	0,0012
Omloppstid	2,520 d
Omloppsbanans lutning	0,260°
Fysikaliska egenskaper
Diameter vid ekvatorn	1162,2 × 1155,8 × 1155,4 km
Ytans area	4 211 300 km²
Massa	1,35 · 10²¹ kg
Medeldensitet	1,67 kg/m³
Gravitation vid ytan	0,27 m/s²
Rotationstid	Synkroniserad
Axelns lutning	0°
Albedo	0,39
Temperatur vid ytan	~58 K
Atmosfärens egenskaper
Tryck	0 kPa
Saknar atmosfär

Ariel är en av planeten Uranus månar. Den upptäcktes 1851 av William Lassell. Ariel är uppkallad efter en luftande i William Shakespeares pjäs Stormen.

Ariel är den fjärde av Uranus månar. Den är nästan lika stor som Umbriel och den har en diameter som är ungefär en tredjedel av Månens. Den består till cirka 50 % av is (fruset vatten), 30 % silikater och 20 % organiskt material, huvudsakligen metanföreningar.

[redigera] Omloppsbana och rotation

Ariel kretsar kring Uranus på 191 020 km avstånd på 2,520 dygn. Omloppsbanan har en excentricitet på 0,0012 med en inklination på 0,260° i förhållande till Uranus ekvator. Dess rotation är synkroniserad.

[redigera] Fysiska egenskaper

Närbild på kanjoner nära Ariels terminator.

De hittils enda närbilderna av Ariel togs av Voyager 2 då den passerade förbi månen under sin förbiflygning av Uranus den 24 januari 1986 på ett avstånd på 127 000 km. Vid tidpunkten för förbiflygningen var den södra hemisfären riktad mot solen så endast det blev studerat.

Ariels sammansättnins är ungefär 70 % is (koldioxidis och möjligen metanis) och 30 % silikater, och månen ser ut att ha färsk frost på vissa platser, speciellt det som kastats ut från bildning av nya kratrar. Ariels yta innehåller en blandning av bekratrad terräng och system av förenade dalar som är hundratals kilometer långa och mer än 10 km djupa. De liknar de som finns på Titania, fast de är mycket större och mer vidsträckta. Några av kratrarna verkar vara halvt under vatten och vissa bergskammar i mitten av dalarna tolkas som uppvällningar av is.

Den största kratrarna observerade på Ariel, Yangoor, endast 78 km i diameter, visar spår av deformering sen dess formation. Voyager 2 observerade också ett nätverk av förkastningar, kanjoner och isiga utflöden utmed Ariels mellansödra latituder, delat kraterslättar i dessa regioner. Jämna slätter och fåror ses ofta fortlöpa längs Ariels dalregioner, vilka antyder att vissa kanjonbottnar är täckta med varm is som kommit upp från Ariels inre.

Den äldsta och mest vidsträckta område geologiska område på Ariel observerat av Voyager 2 var ett väldigt område kraterslättland nära Ariels sydpol. Analyser av kratrar sedda på Ariels kraterslättländer visar att de mesta av kratrarna är yngre än dess sedda på Titania, Oberon, Umbriel.

För länge sedan kan Ariel ha haft ett hett inre, men det är kallt nu. Kanske är dalarna sprickor som har bildats när Ariel svalnade.

[redigera] Externa länkar

---Sidenote START---

Uranus månar

Cordelia \| Ophelia \| Bianca \| Cressida \| Desdemona \| Juliet \| Portia \| Rosalind \| Cupid
Belinda \| Perdita \| Puck \| Mab \| Miranda \| Ariel \| Umbriel \| Titania \| Oberon
Francisco \| Caliban \| Sycorax \| Prospero \| Setebos \| Stephano \| Trinculo \| Margaret \| Ferdinand
Uranus \| Solsystemet
För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.