ADHD

Wikipedia

	Denna artikels neutralitet är omstridd.
	Se diskussionssidan för mer information.

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) anses vara en neuropsykiatrisk störning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet. Namnet kommer ifrån DSM-IV, den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar, och kallas i den svenska översättningen för "Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet". Ett närliggande begrepp, som dock endast används i Sverige, främst i Göteborg, är DAMP.

[redigera] Diagnos

Diagnosen delas in i följande tre varianter:

Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, i kombination
Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet
Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen hyperaktivitet-impulsivitet

Yterligare en variant som bör nämnas är:

Uppmärksamhetsstörning/hypoaktivitet (underaktivitet)

Siffrorna över hur stor andel av alla barn som har ADHD varierar men sammantaget kan man säga att det anses vara någonstans mellan 3 och 5 procent^[1].

[redigera] Orsak

ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Men vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. En hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin alternativt serotonin. Kritiker av dessa hypoteser hävdar att det saknas bekräftande, oberoende medicinska studier för att de inte utesluter andra möjliga förklaringar, till exempel sociala faktorer. Det är visat att ADHD ofta hänger samman med depression, men forskarna har inte, på grund av tillståndets natur, kunnat fastställa om depressioner är ett delsymtom eller en följd av att barnen med ADHD lever i en situation som inte anpassats till deras behov utan i sig kan leda till depression. Andra forskare anser att ADHD i kombination med depression i likhet med andra depressionsformer kan vara psykosomatisk. Å andra sidan kan depressionen också vara en följd av att personen med ADHD haft svårt att uppfatta och följa sociala normer och mött en oförstående omgivning, men möter en viss förståelse om de visar på kroppsliga besvär snarare än att de lider av ADHD-symtomen.

Det är intressant i detta sammanhang att den omfattande allmänna debatt som förts under flera decennier om orsaken till ADHD inte motsvaras av liknande debatter om de andra funktionstillstånd där man också saknar kunskap om tillståndets orsak. För rent fysiska tillstånd, som till exempel insulinkrävande diabetes vet man sedan många decennier att bukspottkörteln slutar producera hormonet insulin. Men man vet inte varför. Man känner alltså inte till varför bukspottkörteln slutar fungera, men man accepterar ändå tillståndet utan någon särskild diskussion och debatt utanför forskarnas egen krets om orsaken till den upphörda funktionen. I ADHD-frågan däremot, där det inte är fråga om en totalt upphörd funktion utan mer om en obalans eller ojämn utveckling, har en intensiv debatt förts både i Sverige och internationellt om just orsaken till tillståndet och om huruvida det över huvud taget ens existerar. Anledningen till denna skillnad är att det är odiskutabelt att bukspottkörteln slutat fungera och att detta utgör ett medicinskt problem, medan de beteenden som väcker tanken på en adhd-diagnos inte lika glasklart skiljer sig från beteenden inom det "normala" spektrumet.

[redigera] Behandling

Det förekommer ett flertal behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I flertalet fall är det nog att barnets familj (när det handlar om ett barn, för även vuxna kan ha ADHD) och skolan får information om varför barnet ter sig extremt besvärligt. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden.

Några av dem som får denna bokstavsdiagnos behandlas med amfetaminliknande preparat, som i låga doser är terapeutiska och har en paradoxal effekt på dessa barn. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymptom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Dessa läkemedel skrivs ut av ett mindre antal specialistkompetenta läkare efter licensprövning hos Läkemedelsverket. Exempel på läkemedel som används vid ADHD är Ritalin, Metamina, Concerta och Stattera (som dock inte är ett centralstimulerande medel).

Barn med ADHD kan sägas ha en specifik konstitution snarare än en psykisk sjukdom. De kan självklart bli psykiskt sjuka som andra, men barn med ADHD behandlas inte för en sjukdom utan deras tillstånd kräver en anpassning för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd med typiska funktionshinder. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som ju inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra strategier för kommunikation än att lyssna. När man kommit fram till vad som är fel kan barnet få den hjälp det behöver, till exempel hörapparat, ljuddämpande takplattor i klassrummet eller skriftliga instruktioner istället för muntliga. Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionshindret. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" men kan hantera de flesta situationerna i livet. ADHD-barnen kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera sin oförmåga till koncentration måste miljön rensas på störande egenskaper i närmiljön, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.

Även om ärftlighet för ADHD antas föreligga, så innebär det i allmänhet inga problem eftersom föräldrar med dessa problem själva har erfarenheter av vad barn med samma funktionssätt behöver. Barnen är intelligenta och utvecklas fysiskt och psykiskt i alla avseenden som andra barn.

[redigera] Missuppfattningar om ADHD

Det är en utbredd missuppfattning att ADHD hänger samman med kriminellt beteende, något som har fått drabbade och anhöriga, att fråga om detta är en rest av den genetiska förklaringsmodellen av kriminalitet som förespråkades i den eugeniska rörelsen. Barn med ADHD löper inte ökad risk att utveckla kriminella beteenden under förutsättning att de som barn får möjlighet att lära sig hur de måste hantera sina speciella svårigheter. Rapporter om att en hög andel av intagna på fängelser har ADHD kan därför förklaras på två sätt: antingen är detta en effekt av att de inte fått rätt stöd som barn, eller så är dessa rapporter själva uttryck för ovannämnda missuppfattning. Barn med ADHD kan ha en sämre förmåga att bedöma risker jämfört med andra jämnåriga barn, varför de behöver mer stöd i vardagen för att förebygga olyckor och intermezzon.

ADHD har heller ingenting med brist på intelligens att göra, men koncentrationssvårigheterna leder i regel till sämre resultat i skolan om hänsyn inte tas till barnens specifika svårigheter. Med denna hänsyn möter barnen lika många positiva inlärningsfaser och stimulans som andra barn och utvecklas positivt utan större tendenser till kriminalitet än andra barn.