Abstrakt expressionism

Wikipedia

Abstrakt expressionism var en konstriktning under 1940-, 1950- och 1960-talen. Den abstrakta expressionismen var den första konstskola i USA som fick internationell spridning och flyttade konstscenens centrum från Paris till New York.

Termen abstrakt expressionism användes första gången 1919 för att beskriva vissa målningar av Wassily Kandinsky. Den syftar vanligtvis på amerikansk, icke-geometrisk konst av olika konstnärer som omkring 1942 hade New York som sitt centrum och som var mycket aktiva och inflytelserika under 1950- och 1960-talen. Den amerikanske konstkritikern Robert Coates använde 1946 termen med speciell syftning på en grupp amerikanska konstnärer, bl.a. Willem de Kooning och Jackson Pollock, som tog fasta på surrealismens strävan efter en konst som betonade automation - en metod som skulle förmå visualisera det undermedvetnas uttryck direkt på duken. Namnet antyder det faktum att rörelsen sprungit ur den tyska expressionismen och europeiska, abstrakta konstriktningar som futurismen, Bauhaus och den syntetiska kubismen.

Den abstrakta expressionismen blev officiellt erkänd 1951 genom en utställning på Museum of Modern Art i New York, kallad "Abstract Painting and Sculpture in America". Termen omfattar arbeten i olika stilar och med olika nivåer av hänsyftningar på innehåll och motiv. Den betonar spontaniteten och det personliga i uttrycket. Den amerikanske kritikern Harold Rosenberg använde termen Action painting, medan hans landsman Clement Greenberg kallad samma form av konstnärlig aktivitet "American-type painting".

Två olika tendenser kunde så småningom särskiljas: penselmåleri inriktat på handling, rörelse och struktur (de Kooning, Pollock) och Color-field painting ("färgfältsmåleri"), där man sysslade med en stor, enhetlig form eller yta av färg (Barnett Newman, Mark Rothko, Clyfford Still).